Den siste östromerske kejsaren Konstantin XI Palailogos tittade ut från fönstret i det enorma palatsen i Konstantinopel, och insåg att slaget var förlorat. Året var 1453 och turkarna hade belägrat staden i 53 dagar. Slutet närmade sig för det 1500 år gamla romerska väldet, som länge var bärare av vår civilisation. Facklan som brunnit så länge skulle snart släckas. Inte ens det varangiska gardet kunde nu skydda kejsaren. Det fanns inga yxor, svärd, pilar eller kanoner som kunde mota undan den väldiga hären som samlats runt staden.
Många rika grekiska familjer flydde till Italien, där de skulle bidra till den gyllne era som i efterhand kallades för renässansen, återfödelsen. Men det romerska riket skulle aldrig mer finnas. Blott spillror av dess skatter, lärdomar och byggnadsverk bevarades. Och den grekiska minoriteten i det Ottomanska väldet glömde stora delar av sitt ursprung, sin historia och kultur. Blott språket och religionen skilde sig åt, och inte ens det; tusen och åter tusen konverterade till den nya religionen. Det var enklare, smidigare och gav möjlighet till en karriär bland de nya härskarna.
Vem kunde tänka sig att romarriket kunde falla? Vi har i efterhand förringat händelsen. Vi kallar dem bysantinare, och inte romare som de själva kallade sig ända in i slutet. Helst vill vi glömma förlusten av Anatolien, en gång i tiden kristenhetens kärnland. Vi förlorade också Syrien, Mesopotamien, Egypten, Libyen och Mauritanien – alla en gång i tiden kristna länder. Kvar fanns de mer primitiva länderna i väst, franker, britter, teutoner, ungrare, polacker, ryssar och latinare. Men de skulle snart resa sig. Vi skulle snart upptäcka Amerika och kolonisera världen, vi skulle sprida återfödelsen över klotet, det som vi senare kom att kalla den västerländska civilisationen. Men Rom var för evigt förlorat.
