Det är folket som röstar fram våra ledare, och inte eliterna i samhället. Det borde vara ganska tydligt vid det här laget, då de brittiska gräsrötterna röstade för brexit och det amerikanska folket röstade för Trump. Kanske befinner sig också folket i ett läge då de känner sig hunsade av den så kallade eliten, och gärna röstar i motsatt riktning, bara därför att de kan?
Men det är såhär det fungerar, detta är demokrati, även kallat folkvälde, folkstyre – ibland även elakt benämnt pöbelvälde.
Folket röstar de på kandidater som företräder deras intressen. Och det är inte säkert att folkets intressen sammanfaller med elitens intressen i Washington DC, NY eller Kalifornien – eller ens Stockholm.
Hitler dras ofta fram som ett varnande exempel i dylika diskussioner, även han blev demokratiskt framröstad påpekar man, vilket är en sanning med stor modifikation. Hans parti fick plats i parlamentet, men de blev inte tillräckligt stora för att kunna ta makten med laglig väg. De genomförde en statskupp. Och det har inget med demokrati att göra.
Nu finns det inget som pekar på att Trump vill genomföra en statskupp. Det finns inte heller något som pekar på att han ogillar folk av annan hudfärg eller religion. Eller att han skulle ogilla kvinnor. Hans inreseförbud gäller ett visst antal muslimska länder som utpekats som säkerhetsrisker, vilket gjordes redan på Obamas tid. Medan det är fritt fram att resa in från andra muslimska länder som Pakistan, Egypten, Jordanien, Indonesien, Saudiarabien etc etc. Trumps restriktioner är dessutom tillfälliga och går inte emot FN:s konventioner. Och det finns säkert folk som helst av allt skulle vilja permanenta dylika restriktioner, men där är vi inte än.
Allt Trump gör anses vara dåligt av den självutnämnda eliten. Han förnedras i vart och vartannat Facebook- eller Twitterinlägg, hans fru och barn mobbas i de sociala medierna. Och när Trump svär så skakar de kränkta av vrede – medan terroristerna från länderna med inreseförbud fortsätter att hota, våldta, stympa, förslava och döda människor – utan att uppmärksammas nämnvärt numera.
Har vi redan glömt vad som händer i de här länderna? Och har vi glömt att en betydande del av befolkningen i dessa länder är för sharialagar. Att en betydande del av befolkningen i dessa länder stödjer våldet och hotet – även några av dem som säger sig vara flyktingar. Detta är ett verkligt problem, hur man än vänder och vrider på saken. Och Trumps inreseförbud är ett sätt att göra något åt saken, vare sig vi gillar det eller ej.
Har någon annan en bättre idé? Det är definitivt billigare och mer humant än att invadera dylika länder, som några av Trumps föregångare skulle kunna ha föreslagit. Men allt är inte mörker. Vi ska också lyfta fram de muslimska länderna när utvecklingen går framåt, som nu när Libanon överväger att avkriminalisera homosexualitet, vilket är ett steg i rätt riktning. Och Libanon är inte heller med på listan.
De lättkränkta väger Trumps ord på en gyllene våg, medan de alltför ofta låter islamisternas passera ovägda. De lättkränkta är också upprörda över Trump använder sin möjlighet att utfärda exekutiva ordrar. Detta oroade man sig inte över när Obama var president, han satt gärna och skrev dylika ordrar i tid och otid.
Jag oroar mig också för att ge staten för mycket makt, men min oro berör alla politiker, av alla politiska färger. Varför ger vi dem så mycket makt egentligen? De avlyssnar, registrerar, reglerar, överbeskattar, räknar våra pengar och har snart koll på alla våra små steg. Vad händer den dag en riktig galning kommer till makten? Då har han eller hon alla dessa perfekta instrument till sitt förfogande, som vi folket överlåtit som gåva.
De lättkränkta kommer inte att hjälpa oss i kampen mot den stora allomfattande staten, nej, de gillar expansiv, progressiv maktfullkomlig politik – så länge deras egen representant sitter på tronen. De förtränger att vi har tronbyten vart fjärde år. Nu sjunger de sina klagosånger. Och vi får förmodligen stå ut med litaniorna, eller åtminstone så länge intresset för politiken står sig. När Trump kommer in på de mer trista och grå frågorna då kanske kören tröttnar. Även det nyvakna politiska intresset är förmodligen en dagslända i de sociala mediernas snabba värld.
