Vi européer upplever en tid av stress och prövningar. Och det är många av oss som söker sig tillbaka till äldre och mer fasta värden. Kristendomen är en sådan säker hamn; tron enar och ger kraft.
Men är bilden verkligen sann? Hur enande är egentligen kristendomen. Om vi rannsakar historieböckerna så inser vi att det kristna Europa sällan varit varken harmoniskt eller enat.
I min mening har kristendomen snarare bidragit till splittring och stridigheter. De enskilda kristna staterna bistod sällan varandra. Europa har länge söndrats av otaliga små och stora krig mellan kristna länder. Vi har också förlorat halva kristenheten och en dess mest lysande huvudstäder, Konstantinopel, samt hela Anatolien, Syrien, Egypten, Libyen och Nordafrika som alla en gång var kristna områden.
Om inte polackerna dykt upp inför slaget vid Wien 1683 så hade större delen av Europa förmodligen tillhört det Osmanska riket. Men den här typen av sammanhållning är snarare ett undantag. Den gängse regeln är splittring. Både politisk splittring, ekonomisk splittring och även religiös splittring som lett till omfattande sekterism. Vi har katoliker, lutheraner, och ett flertal ortodoxa och frikyrkliga församlingar – som alla värnar sina intressen och sällan sluter upp tillsammans. Det finns inte EN kristenhet. Om vi pratar om kristendomen så måste vi först specificera vilken del/sekt vi avser. Kristendom är per definition splittring.
Om vi upplever sönderfall omkring oss, så är kristendomen inte rätt ideologi att luta sig mot, ty vi riskerar att utlösa ännu mer oenighet.
(Notera att det här inte är ett inlägg i debatten ”ateism vs tro”, utan enbart tankar kring kristendomen som enande/sammanhållande kraft).
