All kultur utgörs av summan av inflöden, utflöden och tidens gång. Vi lånar, ändrar, lägger till och influerar andra. Att så är fallet inser de flesta. Många kulturer delar liknande drag, vissa är mer avvikande, och några är riktigt säregna.
De nordiska kulturerna skulle jag vilja placera i hyllan för de mer säregna. Jag har varit inne på detta tidigare, och pratat om den starka svenska kulturen, med inslag av benhård pliktkänsla, laganda, hårt arbete, enkelhet och asketism. Listan kan säkert göras längre och mer omfattande. Men alla som har spenderat längre tid utomlands – och återvänder – inser hur annorlunda vi är i Norden.
Artikeln ovan skrev jag för några år sedan, och idag skulle jag vilja lägga till begrepp som tillit. Jag vet att många svenskar tycker att det är ett viktigt drag. Och det kanske inte rör sig om tillit till grannen eller arbetskamraten, vi är ju också väl bekanta med den svenska avundsjukan. Nej, det är en slags tillit till samhället och den allmänna ordningen, en tillit till den allmänna gemenskapen. Kanske går det delvis in under begreppet laganda, som jag också tar upp i den förra texten.
Att reducera en kultur till maträtter och lustiga folkloristiska inslag, det är inte bara en dålig analys, det är infantilt. Debattstilen härrör från samtidens dagissamhälle, där ingen någonsin blir riktigt vuxen, vi fortsätter att diskutera och klä oss som barn in i medelåldern. Kanske är det ett sätt att slippa ansvar, ett sätt att slippa ta tag i de stora frågorna? Det är säkrare att tramsa och häva ur sig grötmyndiga floskler. Blir man utsatt för kritik så kan man skratta åt saken, eller gråta en skvätt och tigga sympatier.
För inte så länge sedan tyckte även de flesta liberaler att alla folk hade rätt till sin kulturella egenart, och sitt land eller region. Det var inget konstigt, samerna krävde sina rättigheter och fick sitt sameting, likaså romer, judar och andra minoriteter. Och ute i den stora världen så fick vi se det judiska folket återta sitt urgamla hemland och där bygga upp sin södertrasade kultur på nytt, med våld om så behövdes.
Tyvärr verkar denna rättighet gått de nordiska folken förbi. Viljan att bevara den nordiska särarten framkallar oro hos vissa. Det anses inte rumsrent av dagens socialistiska och vänsterliberala etablissemang.
Givetvis spelar det ingen roll vad dessa skojare säger, alla har rätt till sin kulturella särart, annars landar vi i diskriminering och förtryck. Och det är ju inte acceptabelt i våra västerländska demokratier.
Allt fler återupptäcker sitt arv; det nordiska och det svenska är något som är värt beakta. Och det är ju en rimlig utveckling, Norden har ju en fantastisk kultur, både vad gäller mentalitet, seder och bruk, vetenskap, ingenjörskonst, industrialism, men även rättsväsende och statsskick. Det finns en lång tradition av folklig representation i beslutande församlingar. Och kvinnors frihet har värderats högt sedan lång tillbaka i tiden. Man respekterar omgivningen, djur och natur. Nedskräpning och djurplågeri ses inte med blida ögon. Egalitärism och meritokrati är nordiska drag, som numera lyfts upp i många länder.
I Norden var alla lika inför kölden och vädrets makter, och tvingades till samarbete under årtusendena. Och detta skapade ett unikt folk, och en unik kultur.
