Jag har tidigare beskrivit våra traditionella politiska ideologier som utslag för tre olika rädslor. Det finns tillika en fjärde rädsla. Många har en kluven inställning till den, eftersom den bidragit med så mycket elände under senare tid, men den är fundamental och stark. Och det handlar om rädslan för att livet och grönskan ska försvinna från vår jord.
Tyvärr har miljörörelsen kapat den här kraften, och missbrukat den kraftigt genom åren, dels med klimatalarmismen och dels det ensidiga kärnkraftsmotståndet. Trots alla misslyckanden bör värnandet av naturen tas på allvar. De flesta människor vill ha rena skogar, sjöar, hav och berg omkring sig. Mänskligheten kan förstås också ställas inför scenariot att måttliga utsläpp på sikt kan leda till utvecklingen av bättre och renare teknik. Självklart handlar det om balans, grundläggande respekt för naturen, och insikten om att vi själva är en del av skapelsen. Jag hittar inget bättre ord, och det är därför jag kallar företeelsen för ”värna, eller respektera skapelsen”.
Fenomenet kan delas upp i två delar, dels värnandet av naturen och dels respekten för människan. Egentligen är det samma sak, eller två sidor av samma mynt. Naturen är inte något som kan kopplas loss från människan, vi är naturen, precis som träd, blommor och rådjur är det. Hos dagens miljörörelse hittar vi istället ofta en motsättning mellan människa och natur. Och det viskas om att människorna borde bli färre på jorden, att vi borde gå tillbaka till mer traditionella tekniker, och minska det mänskliga avtrycket osv.
Ibland är det svårt att se kärnkraftverk och rymdraketer som en del av skapelsen, trots att de i allra högsta grad är det. Naturen kontra människans allehanda uppfinningar ses ofta som isolerade företeelser. Vi kan likväl betrakta naturen (och hela universum) som en strävan efter högre intelligens och medvetande, där världsanden via evolutionen skapar sig själv. Utifrån det här synsättet är människan skapelsens krona, men om vi en dag skulle försvinna från jordens yta, då skulle naturen givetvis fortsätta den eviga evolutionen. Vi är således utbytbara. Och det kan vara svårt att greppa den här dualiteten med att både vara den högste men ändå utbytbar.
Att värna skapelsen handlar också om att respektera sina medmänniskor. Vi må ha olika åsikter, kulturer och färg på huden. Men ingen bör tvinga sin sanning på andra, genom våld eller hot. Därigenom inte sagt att alla kulturer är lika värda. Kulturer som förespråkar våld och intervention bör förstås behandlas därefter. Respekt för skapelsen kan ses som en grundläggande inställning till livet på jorden, men den innefattar inte respekt för dumheter, våld och fördärv. Ibland kan förhållningssättet kräva att vissa folk eller kulturer utesluts ur gemenskapen, just för att skydda de egna värderingarna. Det handlar om självbevarelsedrift, och att i grunden värna människan och naturen från dess fiender.
Vi kan givetvis ställas inför scenariot att bruka våld och kriga mot folk som hotar oss och inte respekterar skapelsen. Givetvis ska våld brukas med måtta och utifrån rättrådiga principer, som ett skydd och försvar mot anfall och förstörelse. Vi kan ställas inför moraliska dilemman som slaveri, kannibalism, kvinnoförtryck, och grovt maktmissbruk. Vår kultur motsätter sig allt detta, och vi kan ibland tvingas till preventivt våld för att stoppa spridningen av dylika perversioner. Givetvis är det en svår avvägningsfråga, och den eventuella kulturella överlägsenheten ska inte missbrukas.
Måhända blandar jag ihop kultur, människorättsfrågor och miljöfrågor. Men jag tycker att allt detta faller under begreppet ”respekt för skapelsen”. Jag är också medveten om att uttryckssättet har en närmast religiös underton. Historiskt sett så har framförallt konservativa/traditionalistiska grupper värnat den här mångfacetterade frågan. Och vi noterar att även dagens klimat- och miljörörelse närmar sig det profetiska och andliga. Tyvärr har de valt en felaktig stig, då verklig och konkret miljöförstörelse förmodligen är ett större hot än eventuella klimatförändringar. Och rädslan för kärnkraft sätter käppar i hjulet för den enda energikälla som skulle kunna rädda oss från både miljö- och eventuella klimatproblem.
Naturvännernas människosyn lämnar också en del övrigt att önska. Ibland undrar man om de helst av allt skulle vilja radera bort människan från naturen? Den orörda jorden betraktas som något heligt. Och människan är mest en förorening, ett virus, som stör den gudomliga ordningen. Storstadsmänniskan är ofta bortkopplad från naturen, och synen på den är ömsom sakral och ömsom museal. De längtar efter det främmande och vackra, en slags drömsk orientalism förlagd till naturen.
I dagsläget fortsätter vi att bruka olja och kol i enorma mängder, särskilt i de delar av världen som haft en senare industriell utveckling än i väst. Man skulle nästan kunna tro att den moderna miljörörelsen går oljebolagens ärenden, men jag vill inte spä på dylika spekulationer, utan blott peka på hur fel miljörörelsen navigerat. Vi skulle redan nu kunnat leva i en renare och bättre värld, om vi fått vidareutveckla den fantastiska atomkraften vi tämjde för över 50 år sedan. Vi skulle också kunnat haft en värdigare människosyn, där människan inte enbart utgör en belastning på ekosystemen, utan är ett fantastiskt släkte som för naturen och skapelsen vidare.
