Efter att Joe Biden gjorde bort sig på bästa sändningstid, under den första presidentvalsdebatten så är det nu tillåtet att prata om hans demens, och huruvida han ska ställa upp i valet eller ej. Vi som påtalade att han var dement redan vid förra valrörelsen kallades konspirationsteoretiker; vad konspirationen och själva teorin består i vet jag ej, det räcker med att se på honom för att inse att allt inte står rätt till. Förövrigt så bör den amerikanska presidenten vara vid god mental hälsa, utifrån arbetsbeskrivningen, där bland annat krigsförklaringar och avfyrning av kärnvapen ingår.
Vem som ska bli sista-minuten-kandidaten är en slirig fråga, eftersom vicepresidenten Kamala Harris inte anses mogen för jobbet och är inte heller särskilt omtyckt. Man får dåliga vibbar när någon ska lanseras fem i tolv. Vissa menar att det blir Kaliforniens guvernör Gavin Newsom, andra menar att det blir Hillary Clinton igen, andra gissar på Big Mike, och vem det är får ni Googla själva då vi inte sprider löst skvaller här på redaktionen, inte mer än nödvändigt i alla fall.
I Frankrike har Le Pen och den så kallade ytterhögern skördat stora framgångar. Folk anses numera tillhöra ytterkanten om de vill ha lägre invandring och ett ordnat samhälle, annars är hennes parti Nationell samling inte mer kontroversiell än Charles de Gaulle och hans politiska arv. En liknande fast mer frihetlig ytterhöger går framåt även i Storbritannien. Nigel Farage skördar framgångar, medan Tories imploderar efter en svag, inkompetent och lam mandatperiod. Om man inte har någon politik att komma med så kanske man ska hålla sig borta från politiken?
Högerns framgångar kan ändra Europas kurs. Från att ha haft menlösa politiker som mest betraktat utvecklingen på lagom avstånd, så får vi nu in folk i parlamenten som inte är rädda för att smutsa ner sig och ta kraftfullare beslut. Det var länge sedan våra politiker förenklade för medborgarna eller löste problem – istället för att krångla till saker och orsaka problem. Politik har blivit synonymt med byråkrati, förbud och snårighet. Men det behöver inte vara så. Det finns kända namn, inte minst i den svenska politiska historien som skapade långsiktiga värden genom att öppna upp och avskaffa överflödiga regelsystem.
Kriget i Ukraina dundrar vidare, och när Kiev inte längre skördar framgångar vid fronten så lägger man energi på asymmetrisk krigföring istället, där missilattacker in på rysk territorium ingår, och målbilden är inte alltid militär verksamhet. Jämför med bombningen av Donetsk från 2014 och framåt. Kritik har riktats mot dylik verksamhet, då missilerna tillhandahålls av USA, och inte sällan under uppsikt av amerikanska militärrådgivare. Krig är uselt, fult och ofta meningslöst – det är de flesta överens om – men varför man ägnar så mycket tid åt att reta upp den största björnen i skogen är obegripligt. Alla vet att kriget antingen slutar vid skrivbordet, eller i ett atomsäkert skyddsrum (för de som har råd och tillgång till dylikt). Så låt oss snabbspola fram till skrivbordet och fredsavtalen.
