Det är inte lätt att välja ut och ranka de sämsta statsministrarna i Sverige, det finns så många att välja på, och så många olika fel de begått. Men efter en del funderingar har jag satt ihop en lista från 10 till 1. Rent tidsmässigt går jag tillbaka till 1946. Statsministrar innan dess har inte inkluderats. Givetvis är det svårt att jämföra olika årtionden med varandra, och de gärningar som genomfördes under dessa skilda tider, men varför inte göra ett seriöst försök att lista de sämsta statsministrarna?
10. Ingvar Carlsson (S)
(född 1934) 12 mars 1986 – 4 oktober 1991 samt 7 oktober 1994 – 22 mars 1996
En något öppnare och mer marknadsorienterad socialdemokrat, men likväl socialdemokrat. Högervindarna kan härledas till dels tidsandan och dels hans finansminister Kjell-Olof Feldt. Skatterna började att sänkas under hans mandatperiod, vilket är exceptionellt för en socialdemokratisk regering. Carlsson ärvde Estoniakatastrofen som skedde någon månad innan han tillträdde, men utredningarna och hanteringen lämnade fler frågor än svar. Sverige gick efter en folkomröstning med i EU under hans tid som statsminister. Konjunkturmässigt var Carlssons första mandatperiod en bra tid för Sverige.
9. Tage Erlander (S)
(1901–1985) 11 oktober 1946 – 14 oktober 1969
Mer mittenpolitiker än socialdemokrat, åtminstone sett ur dagens perspektiv. Sverige var ett rikt, välskött föregångsland ända fram till 1960-talet, en ekonomisk utveckling som hade sin grund i laissez faire-politiken som påbörjades redan 1850. I slutet av 1960-talet började saker och ting gå överstyr, med en överhettad arbetsmarknad och överdriven löneutveckling förlorade landet sakta sin konkurrenskraft.
Erlanders misstag var oförmågan att hantera dels löneutvecklingen, dels de radikala elementen i partiet, och han lämnade över makten till en av dessa, Olof Palme. Under Erlander revs stora delar av Stockholms innerstad och dess gamla kvarter, vilket delvis kan tillskrivas den modernistiska tidsandan, men även den historielösa socialismen. Till Erlanders försvar kan tilläggas att Sverige förmodligen nådde sin ekonomiska höjdpunkt under hans ledarskap, även om förarbetet gjorts av andra, långt före honom.
8. Ola Ullsten (Fp)
(1931–2018) 18 oktober 1978 – 12 oktober 1979
Svårrankad, men hann inte göra så mycket skada under sin korta mandatperiod. Ett lamt kapitel i Svensk politisk historia, inte heller Ullsten lyckades sätta käppar i hjulet för den socialdemokratiska hydran. Inte ens en tandpetare. Han var emellertid kärnkraftsförespråkare och röstade för vidare utbyggnad.
7. Carl Bildt (M)
(född 1949) 4 oktober 1991 – 7 oktober 1994
Hanteringen av krisen 1992 och det hopplösa försvaret av kronkursen ledde till ett fattigare Sverige och flera år av lågkonjunktur. Till hans fördel kan nämnas att skattetrycket minskade under mandatperioden samt att frihetliga reformer genomfördes.
Bildt är en alarmist, oavsett om det gäller ubåtar i skärgården, millennieproblemet, Ukrainakriget etc. Och han har ofta fel. Samt diverse kontroversiella affärer med ryska oljebolag, samt oljebolag i Sudan. Bildt är positiv till ett turkiskt EU-medlemskap, och har ett stort nätverk samt många internationella uppdrag.
6. Göran Persson (S)
(född 1949) 22 mars 1996 – 6 oktober 2006
En stabil statsminister i det stora hela, men likväl företrädare för den socialdemokratiska modellen med en konfiskatorisk statsmakt och dagispolitik. Hålen i skutan lyste igenom vid hanteringen av Tsunamikatastrofen i Thailand där många svenskar miste livet, och hjälpen från svenska staten var ömsom lam ömsom obefintlig, trots allt tal om solidaritet samt det höga skattetryck hans parti genom åren genomfört. Han anklagas ofta för att ha utarmat det svenska pensionssystemet, via överföringar till statskassan. Under Persson stängdes de två reaktorerna vid Barsebäcks kärnkraftverk, och invandringen tog ytterligare fart i slutet av mandatperioden. Konjunkturmässigt var det en bra tid i Sverige.
5. Fredrik Reinfeldt (M)
(född 1965) 6 oktober 2006 – 3 oktober 2014
Reinfeldt svek de borgerliga väljarna genom att avstå från att föra en konsekvent borgerlig politik. Skattesänkningarna var begränsade, och viktiga reformer uteblev, vilket lämnade det socialdemokratiska samhällsbygget tämligen intakt. Under hans tid vid makten ökade den okontrollerade migrationen, en utveckling som senare eskalerade under Löfven. Reinfeldt anklagades ibland för att nonchalera väljarna, och för att ha en nedlåtande attityd gentemot folket. Konjunkturen var god i början av hans mandatperiod.
4. Thorbjörn Fälldin (C)
(1926–2016) 8 oktober 1976 – 18 oktober 1978 samt 12 oktober 1979 – 8 oktober 1982
Fälldin hade haft möjligheten att bryta med sin föregångare Palmes högskattepolitik och påbörja en ny kurs, men några sådana initiativ togs aldrig. Jämför med Margaret Thatcher som vände skutan och bidrog till ett mer frihetligt och framgångsrikt Storbritannien. Fälldin förblir därmed en av arkitekterna bakom det svenska högskattesamhället. Även en nitisk kärnkraftsmotståndare. Ofta beskriven som en mittenpolitiker, men i Sverige tycks ”mitten” ligga förvånansvärt långt åt vänster.
3. Magdalena Andersson (S)
(född 1967) 30 november 2021 – 18 oktober 2022
Enda anledningen till att Andersson inte kommer ännu högre upp är att hon var statsminister under så kort tid. En okarismatisk och inkompetent statsminister som inte gick medborgarnas ärenden. Hon förde landet in i Nato utan folkomröstning. Svenskarna har framgångsrikt undvikit två världskrig med sin unika neutralitetspolitik, som nu övergivits utan djupare debatt. Lägg därtill, att hon förefaller vara en dålig talare, kolerisk och hal.
2. Olof Palme (S)
(1927–1986) 14 oktober 1969 – 8 oktober 1976 samt 8 oktober 1982 – 28 februari 1986
Under Palmes ledarskap lades grunden för det svenska högskattesamhället; innan dess var Sverige ett mer normalt land i ekonomiska termer. Oljekrisen som startade 1970 bidrog till varvsnedläggningar och industridöd. De höga skatterna skulle finansiera det sociala skyddsnätet avsett för de ökande antalet arbetslösa. När konjunkturen vände sänktes emellertid inte skatterna tillbaka de ursprungliga nivåerna.
Det höga skattetrycket gav politikerna ett större manöverutrymme för omfattande samhällsexperiment. Det var under denna period som grunden lades för framtida misskötsel, med utmaningar som migrationsproblem, bidragsfusk, ekonomiskt slöseri och andra strukturella svagheter. Den nya regeringsformen som antogs 1974 förenklade det socialistiska reformarbetet. Många av de problem som präglar Sverige idag kan spåras tillbaka till Palmes tid som statsminister.
1. Stefan Löfven (S)
(född 1957) 3 oktober 2014 – 30 november 2021
Och slutligen den statsminister som rankas som den sämsta. Stefan Löfven hade makten under migrationskrisen och tiden innan gängkriminaliteten på allvar tog fäste. Trots att han kunde se vart utvecklingen var på väg, valde han att inte ingripa. Under hans mandatperiod fanns fortfarande möjligheten att stoppa och vända den negativa trenden, men den chansen försummades.
Under Löfvens regering stängdes två av tre reaktorer vid Oskarshamns kärnkraftverk år 2017, samt två av fyra reaktorer vid Ringhals kärnkraftverk åren 2019 och 2020. Dessa beslut bidrog till Sveriges energikris och de kraftigt ökade elpriserna, med starkt negativa effekter för både medborgare och näringsliv.
Löfven framstod som en statsminister som inte prioriterade svenska medborgares intressen. Han saknade karisma, var en svag talare, och gav ofta intrycket av att sakna tillräcklig handlingskraft och kunskap för att hantera landets akuta problem.
