Vänsterpolitiken syftade ursprungligen till att hjälpa ett stort antal människor som befann sig i kris. Det handlade om fattiga och outbildade arbetare, som hade svårt att hävda sina rättigheter på en hård arbetsmarknad under förra och förrförra seklet. Det fanns massor av outbildade arbetssökande från landsbygden, som var villiga att ta nästan vilka slags jobb som helst. De små lantbruken gav inte så mycket överflöd, som kunde omsättas till kontanter. Småbönderna hade få likvida medel, vilket krävdes i den nya ekonomin, där utbudet av varor och tjänster ständigt ökade. Det enda alternativet var att flytta till staden och ta ett jobb på fabrikerna.
I det här läget krävdes det en massiv insats för att lyfta de fattiga, outbildade och underbetalda till en drägligare nivå. Och det fanns många kapitalister som gjorde detta självmant, man byggde hus åt arbetarna, satte deras barn i skola etc. Men det räckte måhända inte för att höja nivån på en hel nation. Det behövdes tillika mer utbildade människor, behovet av ingenjörer, ekonomer etc sköt också i höjden.
Vänsterpolitiken, särskilt socialdemokratin, svarade i viss mån på dessa behov. Genom kollektivistiska ingrepp i samhället, högre skatter och utökade bidragssystem kunde man avsätta medel till att lyfta arbetarklassen. Kollektivt ägande av bostäder möjliggjorde storskaliga satsningar på bättre boende, även om dessa områden idag inte anses vara särskilt attraktiva (miljonprogrammet) så var det en hyffsad lösning för sin tid. Detsamma gäller den offentliga vården, skolan etc. Folket var tacksamt, ty det fanns inte så mycket annat att välja på. Man hade inga erfarenheter av något bättre, kraven var låga, för att inte säga obefintliga.
Idag ser det annorlunda ut. Välutbildade föräldrar vill sätta sina barn i bra skolor. De söker individuella lösningar, en pedagogik eller inriktning som passar just deras barn. Och ingen vill sitta i timmar och vänta på sjukhusens akutavdelningar, eller vänta i månader på en operation. Och vem vill bo i prefabricerade skokartonger av betong?
Nej, de kollektivistiska lösningarna känns passé. Ändå är det fortfarande dessa idéer som basuneras ut av vänstern. Även om socialisterna själva för privat bruk gärna väljer individuella alternativ, så är det höga skatter och mer makt till staten som ska lösa alla de andras problem. De där andra, odefinierade, som anses behöva hjälp och stöd, i evigheters evighet. För socialismen tar aldrig slut, målet hägrar alltid bakom nästa vägskäl. Oavsett om det ens finns kvar någon arbetarklass, eller ej.
