Om våra politiker tummar på den personliga integriteten tar det hus i helvete, som t ex bloggbävningen i somras, då i princip alla svenska bloggare unisont förenade sig emot den s k FRA-lagen. För oss västerlänningar är det närmast en självklarhet att slippa övervakning, registrering, tvång eller hot från myndigheter eller statsmakter. De folkvalda ska inte lägga sig i våra privatliv, våra åsikter och värderingar, var vi väljer att bosätta oss, vem vi väljer att bo med, hur vi uppfostrar våra barn, vårt sexliv, hur vi städar, klipper gräsmattan, eller vad vi väljer att äta och dricka.
Speciellt i den anglosaxiskt influerade världen finns en stark tro på den egna viljan, och utbredd misstänksamhet mot social eller politisk kontroll. Vi anser att vi genom eget ansvar – även om vi ibland väljer fel – stärks och blir mer erfarna människor. Tron på den egna förmågan, de egna valen, och lärdom av misstag skapar drivna kreativa individer som vågar sig på det mesta. Motsatsen är folk som går till byäldsten varenda gång de står inför ett val eller en utmaning, och slaviskt följer kollektivets röst.
Nåväl, vi slår bakut ifall någon ska peta i våra familjeangelägenheter eller har synpunkter på vilken färg vi har på gardinerna. Däremot har vi förvånansvärt större tolerans mot att politiker och myndigheter vittjar våra plånböcker eller bankkonton.
Fenomenet kallas för skatt. Och det finns tusentals olika syften och idéer, till VAD och VILKA skattebetalarnas pengar ska gå till. En stor del betalas ut i lön, till t ex politiker, tjänstemän, eller till införskaffande av varor och tjänster, t ex stridsflygplan, tunnelbanevagnar, läroböcker eller notställ.
I Sverige går dessutom en stor del av pengarna till olika former av bidrag och ersättningar, t ex a-kassa, föräldrapenning, socialhjälp etc. Efter de stora industrinedläggningarna på 70-talet och fram till våra dagar har Sverige haft stor arbetslöshet, och de arbetslösa har försörjts med statliga medel. De höga skatterna anses till stora delar bero på dessa strukturomvandlingar, en märklig företeelse som pågått i snart 35 år.
De flesta skattebetalare har egentligen ingen aning om vart pengarna går, eller hur de fördelas. Ibland kikar vi lite på den s k statsbudgeten, som ligger på ca 990 miljarder/år. Vi ser egentligen bara halva sanningen, eftersom de totala offentliga utgifterna närmar sig 1600 miljarder om året.
Vi betalar ca 170 000 kr per person för att upprätthålla staten, här räknas all skatt, moms etc in och delas jämt med antalet invånare. Och om vi nu betänker att många får sina intäkter från staten pga arbetslöshet etc så kan vi konstatera att vi som jobbar betalar betydligt MER än denna snittsumma.
Vi skulle kunna ha en lång och infekterad diskussion om huruvida det är viktigt med höga skatter, vad pengarna egentligen borde gå till, eller varför just den svenska staten är särskilt dyr i drift etc etc. Men det jag undrar över är – hur det kommer sig att folk LÅTER staten ta hundratusentals kronor – och INTE känner sig lurade, bestulna, utnyttjade, förnedrade, kränkta, utarmade el dyl? Om arbetsgivaren däremot sänkte vår lön med en hundring skulle det innebära strejker, bistra förhandlingar, allsköns svartmålning och hat.
Skattepengarna kunde ju ha gått till kläder för barnen, bättre boende, besparingar för ålderdomen etc etc. Oavsett om slantarna används till bra eller dåliga saker av staten, så blir vi ju i princip FRÅNTAGNA femsiffriga belopp årligen, och vi har oftast ingen aning om vad pengarna används till.
Knappt 30% av all skatt går till vård, omsorg, förskola, skola, högskola, rättsväsende, polis, brandkår och försvar. Lägger vi till Sveriges generösa bidrag, ersättningar och pensioner hamnar vi på ca 70%. Fortfarande saknas 30%, och massor av miljarder som snurrar runt därute i vakuum.
Vi har egentligen ingen aning om de hamnar i fickan hos en skruvad diktator, eller om de används för att stödja en bilfabrik som ändå kommer att gå i konkurs om två år. Om pengarna används felaktigt, och INTE till det allmännas bästa är du tyvärr bestulen, lurad och förnedrad. Oavsett hur mycket du tror på de goda intentionerna, politiken eller politikerna.
En amerikan hade sagt: -This is not the American dream. Andemeningen är att det är orättvist. Du betalar med egna pengar för att grannen ska konsumera, och du gör det av tvång, inte frivilligt. Du hindras därmed från att utveckla dig själv, ditt liv blir torftigare, din dröm blir kanske inte verklighet. Och du lever bara en gång, snart är du gammal och grå – och chansen gick förlorad – till någon annan.
I Sverige tycker vi att det är ok. Vi litar på myndigheterna, och tror att våra pengar gör nytta, och att vi själva kommer att få tillbaka lite när det behövs. Staten har blivit ett tvångsförsäkringsbolag, politikerna försäkrar oss mot allt från arbetslöshet, lönebortfall vid sjukdom, barnpassning etc. Staten försäkrar även banker och andra utsatta verksamheter som stundtals lider nöd. Staten bokostar snart allas misstag, alla som gör bort sig, från finansdirektören som lett verksamheten till ruinens brant till a-lagaren som sover i tunnelbanan.
Det handlar inte längre om att lägga undan pengar till de fattiga, att hjälpa folk i tider av nöd. Nej, nu delas det ut livbojar till både fiskar och måsar. Kan det vara så att storebror försöker skapa ett beroende? Hur skulle medborgaren kunna klara sig utan den stora starka staten?
Jag beskriver inte nödvändigtvis någon slags höger-vänster-schism, i princip ALL realpolitik strävar efter en större och myndigare statsmakt, men på olika sätt givetvis. Och ibland blir jag förvånad över att folk (även jag själv) lägger ner hundratals timmar på att protestera mot att någon filtrerar mina e-mail, men jag märker knappt att samma någon tar 170 000 kr från mitt lönekonto, kör sedlarna i en avfallskvarn och därefter bränner slamsorna…
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, skatt, skatter, integritet, politiker
