Det är lätt för ett rikt land att ta hand om några hundra flyktingar, likväl några tusen, men när siffrorna skjuter i höjden ökar också svårighetsgraden. I Sverige har det funnits ett motstånd mot att prata volymer, vilket är ologiskt, eftersom det är en viktig del av flyktingpolitiken.
När hundratusentals människor anländer blir det panik. Ingen statsmakt kan bygga bostäder och skaffa jobb åt alla dessa människor under rimlig tid. Våra samhällen kollapsar både vad gäller infrastruktur, socialförsäkringssystem, vård, skolor etc.
Europa har nått den översta gränsen för flyktingar. Om det fortsätter så här kan Tyskland få ta emot ca 800 000 asylsökande under året. Bara under veckoslutet kom det fram 20 000 personer till Munchen. Många av dem vill fortsätta till Sverige. Kan Sveriges svaga regering hantera den här situationen?
I förrgår kritiserades Ungern för sin taggtråd, nu väntar alla på att den ska bli färdig. Tyskland har infört gränskontroller, strax därefter Tjeckien, Slovakien, Österrike och Nederländerna. Kinberg-Batra meddelade att det även kan bli aktuellt för Sverige. Nu väntar alla spänt på vad Grekland ska göra på gränsen mot Turkiet, ty det är en av de största genomfartslederna för flyktingar.
Den generella flyktingpolitiken har möjligen passerat sitt bäst före datum. Begreppet skapades ursprungligen av FN efter andra världskriget och riktade sig framförallt till folk som var förföljda på grund av ras, religion, politisk uppfattning etc.
Idag är det inte alla migranter som exakt passar in på den här beskrivningen. Och begreppet flykting har utvidgats, justerats och ändrats för att passa olika mottagarländers behov.
Kristna som flyr från områden kontrollerade av islamister faller inom ramen. Men att fly från allmänna oroligheter eller fattigdom följer egentligen inte själva ursprungstanken. Att fly från ett flyktingläger i Turkiet till ett annat i flyktingläger i Stockholm bryter också mot grundtanken.
Flyktingvågorna har tillika kommersialiserats och blivit till en industri där rådgivare och smugglare tjänar stora pengar. Det sprids också falska rykten om rika länder i norr som ger bort pengar, lägenheter och bilar till nyanlända. Det är mycket som har blivit fel.
Vi måste också rannsaka oss själva. Vi har sett på medan Syrien, Irak och Libyen fallit samman. Sverige bidrog med jaktflyg vid avsättandet av diktatorn Khadaffi. Nu några år senare befinner sig Libyen i anarki, och anses vara en av världens farligaste platser. Vi tände elden, sedan sprang vi därifrån, vi hjälpte inte invånarna att släcka den. Vi hjälpte inte dem att införa demokrati och bygga fredliga samhällen. Och ny får vi sota för vår draksådd.
Europa bör skapa tydliga riktlinjer för sin utrikespolitik i Mellanöstern, den bör bygga på hjälp till självhjälp och tydliga krav på fred och demokrati. Kanske ska vi inte heller lägga oss i, om vi inte har för avsikt att fortsätta att hjälpa och stötta.
Vi bör tillika skapa en migrationspolitik som bygger på arbetskraftsinvandring och ett green-card-system, inspirerat av framgångsrika invandrarländer som USA, Kanada och Australien. De som kan försörja sig och bidra till samhället ska självklart ges plats. Tiden då Europa kunde idka välfärd till världens alla utsatta tog abrupt slut söndagen den 13 september 2015.
