Ungefär samtidigt som Vänsterpartiet strök kommunismen från partinamnet och avsade sig kravet på revolution, frigjorde sig Sverigedemokraterna från den svenska vit-makt/nynazist-rörelsen. Det hela utspelar sig i början av 90-talet, när realkommunismen brakade samman, och samtidigt blåste främlingsfientliga vindar i Sverige.
Ett socialistiskt parti som verkar i parlamentet, utan ambitioner på revolution, brukar kallas för socialdemokratiskt. Revolutionskravet är den traditionella skiljelinjen mellan de bägge socialistiska grenarna.
Vi kan också relativt tydligt skilja nazister från konservativa nationalister. De senare kräver oftast inga tydliga rasåtskillnadslagar, utan framhåller en mer allmän tveksamhet till invandring och invandrare. Den inhemska kulturen och språket lyfts fram, samt vikten av lag och ordning, i kombination med trygghet i hemmet och familjen.
Rent tekniskt har vi alltså varken ett kommunistiskt eller nazistiskt parti riksdagen, även om somliga ledamöter möjligen har eller haft dessa ideologiska böjelser. När debattörer kallar Ohly för kommunist, eller Åkesson för nazist så misstänker man att det finns en dold agenda. Att partierna i fråga inte alls reformerat sig, utan blott maskerat sig i en demokratisk dräkt, för att vid rätt tillfälle kasta av sig kostymen och sätta sina planer i verket. Många tror att det finns en diskrepans mellan vad som sägs i det offentliga och vad som sker bakom kulisserna.
Och på frågan om Ohly är en bättre demokrat än Åkesson svarar jag nej. Rent ideologiskt var konservativa statsbildningar t o m bättre på parlamentarism än kommunistiska. Problemet med jämförelsen är att Sverigedemokraterna mig veterligen aldrig kallat sig nazister, medan vänsterpartiet i allra högsta grad kallat sig kommunister.
Det finns inget som säger att Vänsterpartiet, med sin specifika historia, skulle vara bättre på demokrati än Sverigedemokraterna med sitt ideologiska bagage. Redan på valnatten talade Ohly om utomparlamentariska metoder, ett tydligt arv (inte minst retoriskt) från kommunisttiden.
Vi har numera två partier i riksdagen med rötter i ytterligheterna. Var tionde svensk röstar på socialism eller nationalkonservatism. Kanske är det en konsekvens av att övriga politiska partier klumpar ihop sig i mitten? Eller kan det handla om dels ett bibehållet intresse för socialistisk samhällsomdaning, och dels ett växande intresse för konservatism och nationalism?
Under mitten av 1900-talet då det moderna Sverige växte fram trycktes de samhällsbevarande ideologierna ner, i förmån för förändringsbenägen socialdemokrati och socialliberalism. Blott några årtionden tidigare frodades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, som inspirerat nazismen till sina vidriga dåd. Det fanns också flera olika nazistiska fraktioner i Sverige, tillika en uppsjö av traditionella konservativa grupperingar.
Allt detta sopades under mattan efter krigsslutet 1945. Vad hände egentligen med dessa oönskade tankar och idéer? Den som kan svara på frågan har möjligen också en förklaring till dagens framväxande nationalkonservatism.
För oss liberaler dyker en nygammal fiende upp på arenan, konservatismen i en mer renodlad form. Ursprungligen var det liberalerna som satt till vänster och de konservativa till höger i den franska nationalförsamlingen. Därav de politiska begreppen vänster och höger. Socialismen kom senare som en ny utmanare, då förenade sig många liberaler och konservativa, och deras respektive ideologier kom att blandas ihop och tunnas ut.
Både konservatism och socialism bygger på kollektivistiska samhällsmodeller där folket alternativt klassen ska underkasta sig gemenskapens bästa. Här finns sällan plats för den självägande unika människan, där hela världen är öppen, och bjuder på fantastiska möjligheter. Nej, istället får vi fler dörrar, fler lås, och fler förbudsskyltar. Och det handlar inte bara om sd och v, det är tyvärr en internationell politisk trend som vi ännu inte gjort upp med.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, vänsterpartiet, sverigedemokraterna, sd, konservatism, nationalkonservatism, kommunism, vänster
