Liberaler brukar emellanåt utdela rejäla snytingar åt fackföreningarna, mig själv inräknad. Framförallt LO anklagas för oetiska blockader, fiffel med medlemmarnas pangar samt maktfullkomlighet. Och det finns givetvis en poäng i allt detta. Men när folk börjar ifrågasätta fackföreningarnas reklamkampanjer sänker sig sakta löjets skimmer över den liberala bloggosfären.
Alla moderna organisationer som vill värva nya medlemmar eller propagera för sina åsikter använder någon form av marknadsföring. Om LO annonserar så är det en sak för medlemmmarna, och inga andra. Man må ha åsikter om innehållet; reklamkritik är ju en svensk folksport, där sköna gossar som inte har en aning om marknadsföring sitter och bedömer reklamen utifrån hur rolig eller dålig den är mellan chipstuggorna. Guldäggsjuryn har onekligen många diskvalificerade aspiranter.
Det har blivit en liberal tvångsghandling att sparka på fackföreningar, som om de saknar existensberättigande, som om de skulle sitta på djävulens högra sida i Dantes inferno. Jag motsätter mig denna antifackliga mobbingkör, vi glömmer lätt att facket har gjort mycket gott för sina medlemmar under åren.
Fackföreningar är en mycket viktig samhällelig kraft för oss liberaler. I en stat med mindre statsmakt och politikermakt är det bl a dessa fackföreningar som sköter a-kassa, sjukpenning och andra sociala försäkringar. Detta gjorde de förr om åren, innan staten tog över rubbet.
Om Sverige ska bli ett mer liberalt land är det fackföreningarna vi måste vinna. Och de i sin tur vill förmodligen ha mer ansvar, fler åtaganden, sköta försäkringar etc – ty då ökar deras existensberättigande, och antalet medlemmar. Och medborgarnas makt ökar eftersom antalet socialförsäkrings-bolag ökar. Idag har vi bara ett – staten.
Jag skulle vilja påstå att fackföreningarna är nyckeln till ett mer liberalt Sverige. Genom att befria staten från många av dagens tunga försäkrings-åtaganden (och ge dem till fackföreningarna) kan skatten sänkas rejält, till gagn för företag såväl som privatpersoner. Sverige kan på detta sätt bli ett mycket mer utvecklat och rikt land.
Fackföreningar är dessutom en viktig länk mellan arbetstagare och arbetsgivare, och den svenska kollektivavtals-modellen är långt mer liberal än systemet med statliga minimilöner, som är vanligt förekommande på kontinenten.
Fackföreningarna har degenererat en smula – det måste medges – framförallt är det vid konflikter som det spårar ur. Det är här staten kommer in i bilden; det är staten som ska reglera fackföreningarnas stridsåtgärder, den stat som för närvarande styrs av borgerliga politiker. Och det vore trevligt om våra riksdagsledamöter kunde ta sig an dessa frågor – istället för att irritera sig på fackföreningarnas reklamkampanjer.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, LO, fackföreningar
