Jag är inte särskilt konservativ, men objektivt sett – att uppfostra barn, ta hand om ett hem, samt ägna sig åt sina intressen på fritiden – är inte ett dåligt liv. Det är till och med bättre än många andra varianter. Man slipper att sitta i bilköer, pendla, stressa på arbetsplatsen och ägna sig åt övertidsuppgifter. Att uppfostra barn kan förvisso också bidra till utmaningar, men det bygger på rutiner och när barnen är små sover de mycket.
Det jag beskriver är det klassiska ”kvinnogörat”, som också delvis är en lögn, jag återkommer till det längre fram. Det beskrivs numera som en ”kvinnofälla” och det diskrimineras hårt mot hemmamammor. Det är inte riktigt socialt accepterat att ”bara vara hemma”. Därutöver är det inte heller tillåtet med hemskolning i Sverige. Folk som vill utbilda och uppfostra sina barn flyttar till Tjeckien, Åland och andra regioner. Nu är det ju inte alla hemmaföräldrar som vill hemskola sina barn, men det är värt att nämna.
Om vi backar bandet till det förra sekelskiftet början. Det talades mycket om att kvinnorna skulle ”ut på arbetsmarknaden”. Och det betraktades nog som ett hån av många, framförallt av bond- och arbetarklassens kvinnor. De jobbade redan när de var barn, förvärvsarbete var inget nytt för dem.
Det var borgarklassens kvinnor som kämpade för rätten att arbeta, de ville åt de lågt hängande frukterna, med enklare skrivbordsjobb som inkluderade kafferaster och lunch med väninnorna. Därutöver, när kvinnorna tog över jobben som lärare, byråkrater och skribenter sänktes sakta lönerna, och även arbetets status.
Kanske var de inte lika stridbara som männen, kanske insåg de inte hur arbetsmarknaden fungerade? Vem vet? Det är emellertid en välkänd och tillika dold sanning att när kvinnorna kommer in, så går lönerna ner. Och det är ju praktiskt och trevligt för arbetsgivarna.
Samtidigt är det kvinnorna som klagar mest på stress, utbrändhet, att de inte räcker till, att de går in i väggen, och konsumtionen av antidepressiva mediciner har ökat markant de senaste decennierna. Arbetslivet är hårt. Många kvinnor menar att de dessutom tar en större del av hemarbetet än männen, och att även det bidrar till ökad stress. ”Livspusslet” är svårt.
Inom antropologin så brukar man ibland prata om att fördelningen av arbete var den moderna människans största bedrift. Istället för att alla gör allt så specialiserar man sig, vilket blir till gagn och nytta både för individen och för samhället. Genom övning och repetition uppnår individen en allt större yrkesskicklighet, vilket bidrar till att samhället blir mer avancerat och välutvecklat.
Samma sak är det med yrkeslivet, kanske är det bättre att en av parterna helhjärtat uppfostrar barnen, och den andra helhjärtat sitter i trafikköer och träffar kunder?
Själv valde jag barnen, trots att jag är man, så spenderade jag långa tider med dem när de var små. Jag hade möjlighet att arbeta hemifrån, och kombinera det med barnpassning, hämtningar och lämningar. Vi valde också strategiskt att bosätta oss nära förskolor och skolor. Min fru var den som fick stressa i trafiken och jaga kunderna, och under en period i livet så föredrog hon det.
När jag berättade för omgivningen att jag var hemma med barnen så fick jag däremot beröm. Det var starkt av mig och duktigt. För att jag var man. Jag tyckte att det var ett bra liv, det var väldigt givande att få spendera tid med sina barn och hitta på aktiviteter med dem. Det är något jag alltid kommer att minnas och bära med mig. Synd bara att det är så fult när kvinnor gör det.
