Under 1800-talet florerade nationalismen och nationalromantiken; tanken om ett folk och en nation slog rot hos många, och vi såg flera frihetskrig och länder som antingen splittrades eller nybildades. Tyskland och Italien kanske är de bästa exemplen på länder som skapades av ett antal mindre autonoma regioner. De slogs ihop, och en ny enhetlig kultur och ett nytt språk uppstod. Italienarna skulle därmed prata florentinska och tyskarna högtyska, trots att de tidigare funnits mängder av dialekter, språk, skilda seder och bruk.
Nationalismen under 1800-talet slog sönder dåtidens regionalism och den mångfald av folkliga unika egenskaper som fanns runt om i Europa, idag ser vi blott en bråkdel. Detta offrades på universalismens altare, alla skulle bli lika och samma, på bekostnad av regionernas unika uttryck. Ett land, ett folk.
De stora folk- och kulturmord som skedde under det första och andra världskriget hade delvis sitt ursprung i denna elitistiska nationalism. Europa bombades sönder och samman, nationer splittrades, gränser drogs om, vår kultur och värld blev aldrig sig lik igen. Vi har förmodligen fortfarande inte repat oss efter det tidiga 1900-talets händelser.
Idag sker en liknande utveckling, men det är inte nationalister som styr. Nej, det är en ny kraft som trätt fram, ofta kallat globalismen.
Nu ska vi glömma våra nationalstater och våra hemländer, och istället uppgå i ett globalt samhälle, med en ny universell kultur och en etnisk blandad befolkning. Vi pratar inte längre om att främja nationen – utan om att arbeta för världsfreden, globala klimatmål, mänsklighetens bästa, jordens framtid osv. Nationalstater samarbetar i större grupper såsom EU och FN. Snart är det inte längre länderna som styr sin politiska agenda utan överstatliga krafter. Medan folkstyre bevisligen fungerar bättre i mindre skala, där de folkvalda är nåbara och delaktiga; somliga menar att demokrati inte ens är skalbart.
Globalisterna gör med nationen på 2000-talet, vad nationalisterna gjorde med regionen på 1800-talet. Både regioner och nationer försvinner och upptas i en större gemenskap, och för att de växande statsbildningarna ska fungera så krävs det en gemensam kultur och delat tankesätt, på bekostnad av de rådande.
Därför är jag nog alltid försiktig med att kalla mig nationalist. Vad är en nation, om inte götar, svear, dalmasar, skåningar osv i allians? Men betyder det att svear, venetianare, katalaner, skottar, bajrare och székler inte längre finns? Att de inte längre pratar sina dialekter och språk, att de inte längre kan styra över sig själva, och slutligen glömmer sina kulturella särdrag?
Litet ska bli stort. Och stort ska bli ännu större.
Är det en evig sanning? Något som inte kan hejdas? Eller en progressiv lögn som även konservativa och frihetliga köpt i många år?
