Alla som haft en dödssjuk vän eller anhöring vet att vårdpersonalen hjälper till lite mot slutet. När den döende kämpat länge och väl, och blott det ovärdiga lidandet återstår brukar läkaren öka morfindosen. Kanske är det det smärtstillande medlet som dödar eller sjukdomen, vem vet?
Som anhörig har man redan gråtit sig gul och blå, och man önskar att smärtan och lidandet ska vara över för den tunna kroppen i sjukhussängen. När handen man håller blir stel, kall, och huden vit och marmorerad då vet man att det äntligen är över.
Jag antar att den här proceduren befinner sig i en juridisk gråzon, och kanske är det bra att det tas upp till debatt? Döden och döendet är något vi moderna västerlänningar skjuter ifrån oss, vi betraktar oss själva som närmast odödliga. Vi planerar våra liv månader och år i förväg, vi räknar med att bli 50, 60, 70, 80 år gamla, som om det vore den naturligaste sak i världen.
Vi väljer att inte tänka på döden, trots att den i princip alltid flåsar oss i nacken. Somliga förtränger tanken, andra bedövar sig med religiösa koncept om ett liv efter döden; medan några accepterar frånvaron, att vi inte längre finns, precis som vi inte fanns innan vi blev födda.
—
Intresant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, dödshjälp, vård
